Lägg namnet Jenny Almsenius på minnet. Hon kommer att bli en stjärna" Det är bluesjam på den restaurang KoM i Göteborg. Duktiga, garvade musiker spelar den ena tolvan efter den andra. Publiken ser ut som den brukar när det är blues. Många gråa hårstrån. Mycket öl och stora magar. En folkviseljuv flicka i 20-årsåldern går upp på scenen.-Kan ni spela en blues i c? frågar hon lite blygt. Klart att de kan. Men åhörarna verkar mest intresserade av varandra och sina ölglas. Hon börjar sjunga."They call it stormy monday, yes but tuesdays just as bad"...och så svarar hon med sitt munspel och kramar en oändlig saknad ur varje ton. Sorlet tystnar. Alla är plötsligt medvetna om att något stort händer framme på scenen. Något som alla längtat efter. Upplevelsen som sätter oss i kontakt med vårt innersta.

Bertil Håkansson, Rumba

Jenny Almsenius, sommarens visartist i Västsverige. Jag såg och hörde Jenny Almsenius även i höstas och fascinerades av hennes osedvanligt personliga stil. Det ljuva utseendet är en täckmantel, Almsenius är underbart grov och frejdig och bjuder på sig själv och sitt liv. I kvällssolen på visfestivalens scen varvar hon egna visor med Cornelis, och hon gör båda sorterna bra. Dessutom är hon en hejare på munspel. I en tragikomisk egen låt parafraserar hon Ted Gärdestads ”Eiffeltornet”. Visan utspelas på ett hustak i Paris, där den kvinnliga huvudpersonen står i begrepp att kasta sig ut. Jenny Almsenius har skickliga medmusikanter, gitarristen Bea Sallander och basisten Fredrik Andersson.”

Journalist, Hallandsposten

Jenny har inte bara en underbar röst, hon har genuin utstrålning: en fascinerande blandning av självironi och ’sex appeal’. Och charmig virrighet som hon själv säger. Född till att stå på scen brukar man också skriva.

Fridhammar.com,